Dagen
Heej!
Bloggdags efter några dagars uppehåll!
Tisdag idag och jag kan säga att trots samma struktur på skoldagens lektioner som förra veckan kan jag säga att det knappt känns som en tisdag. denna dag har varit så långt ifrån en vanlig dag överhuvudtaget.
för det första så hade vi inte teaterteori denna vecka heller eftersom Calle-Micke spenderar all tid med teatertreorna eftersom det har slutprduktions projektet nu :p men jag klagar inte, eftersom vi har fått slutat en timme tidigare de senaste 2 tisdagarna ;)
På teaterlektionen idag så jobbade vi med monologerna som vi har gjort de senaste 3 lektionerna. och idag var det så min tur..
till en början trodde jag verkligen inte att jag skulle klara det, att jag skulle svimma av eller bryta ihop av nervositet. Men tillslut tog jag steget och bara gjorde det. Det gick helt ok enligt mig. Det hade helt klart kunnat blivit bättre med alla rörelser jag hade tänkt att monologen skulle innehålla, men nervositeten tog övertaget.
PG utsatte mig för lite konstiga och framförallt knäppa utmaningar med monologen, men det var ju ändå bra och jag fick fram det både jag och PG ville ha fram i monologen. Så det va riktigt skönt att få det gjort och kuna släppa det! :)
Exakt den här månaden fast för två dagar sedan så var det exkat 1 år sedan jag flyttade ner. jag kan säga att denna Söndag bestog av en hel del tankar för mig, och det känns så konstigt att det har gått ett år. Saknar Norrland så mycket av och till. Det är en svår känsla att beskriva.
Förut när jag bodde där så uppskattde jag det knappt. Jag tog miljön förgivet, lugnet, den friska luften, känslan i den delen av sverige och allt det där andra förgivet. Jag var så van vid det och kunde inte annat än längta bort från det jag då ansåg som ett skitställe.
Nu sådär ett år senare saknar jag verkligen allt som jag nämnde, och inte nämnde. Jag saknar gemenskapen. Jag saknar känslorna. Jag saknar en del av mig. Jag saknar den delen av Sverige som jag egentligen tillhör. Jag kan tänka mig att det är svårt att förstå, både för Norrlänningar och Sörlänningar det jag nu försöker beskriva.
Det är som att lämna en del av sig själv. Jag kan med lätthet säga att den Nina som jag är nu, inte är den Nina som jag var då. Jag är helt annorlunda på så många sätt.
I början kunde jag knappt själv urskillja vem av dessa två versioner jag va. Jag fick panik eftersom jag va rädd över att förlora vem jag var. Den Nina jag så länge hade varit. Att jag skulle förändras till någon annan bara för att ja spenderade min tid i en större stad nu. Jag försökte desperat hålla kontakten med så många som möjligt där hemma, men jag kände att de felsta redan hade brjat släppa taget och jag kände att det kanske var dags för mig att göra det med. Det tog några mänader innan jag ärligt kunde säga att jag mådde helt okey/bra igen och där börjar min stora vändpunkt. Jag bestämde mig för att släppa taget om dom som hade släppt taget om mig. Jag kände ingen mening att hålla fast vid e livlös länk. Där började den gamla versionen av mig dö ut. och gradvis försvinner den fortfarande för mig. Det kan på så sätt vara tufft att komma hem igen. Jag är ju inte där så ofta direkt vilket gör att denna version av Nina har övertaget. Det är jag nu. Men när jag kommer hem kan jag känna oro.
Oron över hur alla ska ta mig som. fundera på vad som har hänt med mig och varför jag blivit såhär. det är en ständig kamp för mig att veta vem jag ska vara när jag kommer hem. Och här vet jag att många va er skulle säga va dig själv bara. men det är inte så lätt. eftersom jag ha förändrats så pass mycket på ett år och fortfarande kunna vara den Nina som så många andra känner och har kännt mig så länge. Det är alltså en stor kamp för mig och är det fortfarande. Men jag blir bättre. Jag utvecklas som människa och förändras. Men jag gillar den person jag är nu. För ändå, så är jag ju fortfarande samma Nina. Samma Nina som jag alltid ha varit, men bara i en annan situation.
Som sagt många tankar snurrade runt i mitt huvud och kan fortfarande göra det. det är mycket att tänka på när man väl tillåter sig att tänka på det. Men jag gör så gott jag kan med allt. För jag är trots allt inte mer än en
Människa.
Kraam!
