Värme ända in i själen.
Idag när jag väntade på bussen hem så valde jag att stå inne och vänta på den. Jag ställde mig vid Pressbyrån där även två andra familjer var. En asiatisk familj med 2 små barn, där en av dom ,en liten pojke sprang runt och strök handen emot Pressbyråns glasväggar. Jag iaktog pojken och hans förundran över hur väggen kunde vara ojämn.
Barn har alltid den påvärkan på mig, dom gör mig glad.
Jag kollade av och till på pojken som gick fram och tillbaka över väggen med armen utsträckt mot den, fortfarande lika förundrad.
Efter ett tag kom en annan familj som jag inte kan säga var dom kommer ifrån, men förmodligen någonstans i Afrika. Även i den familjen fanns det två barn, en kille och en tjej som var några år äldre än den pojken som kände på glasväggen.
Efter enbart några minuter började dom här barnen leka med varandra med en liten leksak med hjul på som dom rullade till varandra över hela stationen. Jag kunde inte annat än le åt detta.Jag visste inte i den stunden vad jag faktiskt log åt,men väl på bussen så slog det mig.
Det som gjorde mig så glad var det att dom här barnen lekte med varandra. Dom brydde sig inte om att dom har helt olika bakgrunder, att dom har olika hudfärger och talar olika språk. Dom här barnen var så rena. inga förutfattade meningar emot varandra, inga fördomar, ingenting. Bara ren och sann glädje.
Det är just det som gjorde mig så glad.
"Alla människor är lika mycket värda" är en fras man alltid ha fått höra och som alltid lär finnas. Vi förstår syftet med den, men det är inte alltid vi har fått den rätt betydelsen eller bekräftelsen av den.Men jag kan säga att jag insåg den betydelsen idag.
Jag förstår inte varför vi ska vara så reserverade för varandra.Jag kan väl säga att det är en sorts rädsla jag kan känna. Rädslan för det okända. Rädslan för att inte ha någon koll på nånting. Rädslan för skillnaden mellan "vi" och "dom". Det finns inget vi eller dom i detta sammanhang. Alla människor är precis likadana, fyllda av kärlek och glädje. Men även vrede och ilska, precis som vi.Rädslan (personligen) sitter mest i de olika religionerna. Jag vet inte mycket om de olika religionssynerna och det kan skrämma mig om jag ska börja bilda en relation med någon med en helt annan syn på livet.
Så varför har man då dessa förutfattade meningar om människor? Varför dömer vi människor utan att ge dom en chans att visa vem dom är? Varför är vi så elak?
Precis som dessa barn som lekte idag. Precis så vill jag att synen på människor ska vara.
Vi borde alla omfamna varandra med öppna armar och sinnen, istället för att vända ryggen och ge varandra kyla.
Känna samhörigheten med varandra, oavsett vem vi är och vart vi kommer ifrån.
